maggie1992

vinden blåser i håret som fladdrar runt det livlösa ansiktet.
länge har jag stått vid den livlösa kroppen. kännt samhörighet
med kroppen nedan mina fötter. jag sparkar lite lätt på det, men
inget händer.  jag ser hur folk närmar sig. ingen hälsar ingen verkar
 lägga märke till att jag står här. istället börjar en mam prata med en
lång mörkhårig kvinna. dom pratar fort och jag hör nestan inte orden dom
säger. det är som ett främmande språk. jag lyfter min ena händ för att torka
en tår.  men det finns inget? det är bara torrt. jag börjar frysa. vinden ser ut att
dra kallt. vinden blåser på de stackars människor som arbeter med flickan som
ligger på marken. jag ser hur en lång man i svartöverrock kommer gående ur mörkret.
inten tycks lägga märke till honom. han bara går. han kommer mot mig. jag förstår ingen ting.
han stannar vid mig och säger. ser du din kroppen?, där ligger den aldeles livlös framför dina fötter,
se hur vinden drar i ditt hår, hur mörker och kyla närmar sig ditt inre och hur mycket din krppp än kämpar emot
så går det inte. det tar aldrig stopp. jag förstod först inte vad manen hade menat. men när jag senare
tänkte tillbaka på det han pratat om förstod jag. det var jag som låg där på marken framför mina
fötter. jag var DÖD. men hur? hur kan man vara död utan att veta, utan att känna?
manen som kommit till mig tog min hand och tig mig med sig. men jag
var inte redo. jag kan inte lämna alla människor som älskar  mig.
men det var försent. ingen hade reagerat när jag sade till.
jag vissade täken medan jag leva på hur jag mådde
men ingen faans där.  jag ville inte lämna
alla de jag älskade men samtidigt
fans det inget  i världen
kvar för mig. mitt
liv var över.
varför
skulle jag leva
om jag inte hade något
att leva för? min livlösa kropp fördes
nu bort i en abulans. ingen kunde tala om
hur det skulle gå, ingen kunde berätta för mina nära
och kära att det var jag själv som ville. att det var jag som tagit
pistolen. att jag riktat den mot mitt huvud inte orkat mer. men vem ska
berätta den historien? vem ska skydde dem jag älskat från att göra samma misstag
som jag? ingen, ingen finns där för dom. jag ongrar allt det jag gjorde och ville bara tillbaka.
manen i svart rock börgade prata i gen. " flicka lilla, du kära lilla barn. du kan din vilja få. att vara
med dem du älskar. dok inte levande men du kan vaka över dom och ta hand om dem på avstond, dom
som verkligen älskade dig kommer då känna din närvara." jag förstod den gammle manen och ville genast ge mig av till den jag älskat mäst. när jag plötsligt vaknar i min säng. jag var våt av svett och rädd för mörker. vad skulle
jag göra? jag kunde ta lärdom av drömmen men samtidigt var jag rädd. det ända jag vill det ända jag känner
ar hur jag sakta men säker elimineras inifrån. hur all min livsglädje förvinner med kärleken och
vänskapen alla givit mig. allt de tog dom bort en efter en sakta men säkert försvan dom.
som bort med vinden som var i mitt hår som låg på marken. jag vill berätta, vill få
alla att förstå. det ärsvårt. det här är min skans att få alla att begripa att det är
på riktigt. jag kan inte tala med någon för jag blir bara ledsen. den jag
älskar mäst vill jag inte förlora så vill inte tynga hans axlar  med
bördan från min sorg. han betyder mäst. han ar alltid
funnit vid min sida. jag vet att han skulle förstå 
och lyssna bättre än dom flesta. men det 
skulle inte gå. drömmen jag hade 
var ej på riktigt utan bara 
en fantasi i diktens värld
en sådan fantasi
kan födas var 
stans.